Att bära kläder gjorda av material från plantor eller päls du vet varifrån de kommer

Att bära kläder gjorda av material du vet varifrån de kommer … Vet du varifrån de kläder du har på dig i dag kommer? Jaa, du vet ju var du köpt ditt plagg, så det kan du svara på. Kanske vet du till och med vem som har designat ditt plagg. Men vet du mer? Vet du var tyget är vävt, och framför allt, vet du var materialet kommer från? Alltså vilken plats? Om det är syntet så kommer det ju från någon fabrik, men om det är naturmaterial, varifrån är bomullen, ullen, linet?

Det är ganska svårt att ta reda på det. Nästan omöjligt. Det handlar den här podden om.

Om du hellre vill läsa, hittar du manus längre ner på denna sida.

Precis när jag producerat klart podden läste jag i tidningen Courier om det brittiska företaget Sheep Inc. Förutom att de är klimatnegativa och annat bra, så kommer varje ylletröja man köper med ett eget får. Nej, du får inget får, men du får följa ett specifikt får i de hjordar som försörjer Sheep Inc med ull. Du får exempelvis veta när fåret klipps, om det lammar och var det är. På det viset får du en ”single origin”-känsla för din tröja. Det kanske kan upplevas som en gimmick, men jag tror att det är ett allvarligt menat försök att verkligen försöka visa på de transportkedja varje klädesplagg innebär.

• Sheep Inc.

Kolla även svenska John Sterner, med lite liknande stuk.

Mer läsning om att bära kläder gjorda av material från plantor eller päls du vet varifrån de kommer

• Ullförmedlingen
• Linets väg, Hälsinge linförening
• Don’t feed the monster, Paula Cocozza, The Guardian
• Intervjun med Katrina Rodabaugh som jag refererar till
• Textila alternativ, Västerbottens läns hembygdsförbund
• Svensk ull – från soptippen till modehusen, Boel Holm/TT, Land Lantbruk
• Fantastiska Johanna Nilssons samlade material om material (!) i hennes blogg Slow Fashion
• Konferensen som nämns i inslaget är TEKO:s Svensk ull för en hållbar framtid

Foto: Karin Lilja

Manus till: Att bära kläder gjorda av material från plantor eller päls du vet varifrån de kommer

 Jag besöker ett kafé i centrala Malmö. Huset är i korsvirke, kanske medeltida, och det knirkar behagligt när jag går över de åldriga, ådriga golvplankorna.

– En bryggkaffe, tack.

– Vilket av dem?

Jag kan välja kaffe efter ursprung. Inte bara från något diffust land som jag kanske sett flimra förbi på teve någon gång. Utan från en exakt plats. På kaféets utförliga hemsida läser jag vidare om de olika leverantörerna. Skulle jag välja en kopp med ursprung i Antigua i Guatemala får jag veta att kaffet växer på 1500 meters höjd och att marken där är vulkanisk och mineralrik, vilket ger bönorna en särskild smak. 

Men jag skulle också kunnat välja ett kaffe från Kiangai-fabriken av  Kibirigwi Cooperative Society i Kirinyaga, Nyeri i Kenya. Där växer kaffeplantorna på lite högre höjd, hela 1700 till 1800 meter över havet.

I once had a farm in Africa.

Terroir

För kaffe har det ett bra tag gått att köpa kaffe av Single Origin, alltså med ett ursprung från en specifik plats – i varje fall som en del av ett specialsortiment, för de speciellt intresserade. Även choklad och kakao kan köpas som Single Origin, och här är inte ursprunget finmaskigare än på landsnivå. Du kan du välja på choklad från Vietnam, Peru, Panama och så vidare. Te, samma sak. 

I vinsammanhang är maskorna desto finare. Här är det gårdens eller vinslottets namn på etiketten och här talar man om terroir. 

Andreas Grube i Svenska Dagbladet förklarar terroir som:

summan av en växtplats alla förutsättningar – jordmån, temperatur, altitud, regnmängder, soltimmar, lutning på vingården och så vidare – och hur dessa förutsättningar präglar den slutliga produkten. Ett ord som ibland översätts med exempelvis ursprung, härkomst, adress, passtämpel eller andra liknande ord som försöker ringa in ett visst vins unika karaktär.

Andreas Grube

Att ha så förfinade smaklökar att du kan känna skillnad på två närliggande viner bara på grund av deras terroir, ja, det är ju något av ett emblem för vinkännaren.

Gå till källan

Även för en viss typ av buteljerat vatten är ursprunget och den specifika platsen en del av marknadsföringen, och det är det som är godkänt av Livsmedelsverket och EU som naturliga mineralvatten. I Sverige finns det, när jag skriver detta, elva godkända naturliga mineralvatten. Två av dem, Döbelius och Jacobs källor, utgör grunden för Ramlösa, men det finns också flera mindre kända mineralvattenkällor, som Guttsta och Flänsta. Men köper du en ramlösa så vet du alltså varifrån vattnet kommer: från två källor utanför Helsingborg. Det är starkt.

Men. 

Om vi nu kan skeppa kaffe, kakao, vin och vatten över hela världen, och vi är beredda att betala lite extra för att veta varifrån det kommer och hur det är där, och kanske till och med få veta lite om bonden som odlade kaffebusken – varför kan vi inte ha samma koll på varifrån våra kläder kommer?

Ekoduktighetsligan

Som i dag. Jag har hyfsat reko kläder på mig. En hemstickad tröja i återvunnen bomull. Kjol i lyocell. Tischa som i och för sig är från Indiska men jag har haft den länge, och dessutom har företaget Indiska länge haft ett ambitiöst hållbarhetsarbete, så jämfört med andra kedjor är det förhållandevis bra. Strumpbyxor i återvunnen nylon från Swedish Stockings.

Skor från Scholl – och skor är ett kapitel för sig, jag tycker att det är så svårt att hitta hyfsat miljövänliga alternativ, men de är i tyg och någon plast eller gummi, så inga djur har strukit med i alla fall. Företaget Dr Scholl’s har numera ett aktivt hållbarhetsarbete, men jag tror inte att just mina skor är en del av den satsningen.

Men kappan är ärvd. Min handväska är en tygväska jag sytt av en gammal linneduk. 

Så jag får nog hyfsat höga poäng i ekoduktighetsligan för mitt klädval. Men har jag en susning om varifrån materialet kommer? Knappast. 

Två par strumpor

Det är lätt att titta tillbaka i nostalgi när man pratar klimatpåverkan och hållbarhet. Ofta leder det fel. Men vad gäller att veta varifrån tyget till byxan kom, eller garnet till luvan, där slår historien nutiden på fingrarna. Går vi tillbaka tillräckligt länge, till bondesamhället, så vävde man sin lakansväv av lin man själv eller grannen odlat. Mössan kom från ull från ett får man troligen var på förnamnsbasis med. Ni vet den där sången om helgdagsrock åt far, helgdagskjol åt mor och två par strumpor åt lille lille bror. Mer Single Origin och närodlat blir det väl knappast. 

Men även om vi går tillbaka bara några få decennier var det enklare att följa ett svenskt klädesplagg från planta eller päls, eftersom vi hade produktionen av fiberråvaran i landet.

Exemplet lin

Om man tar lin som exempel. Lin går att odla i stora delar av Sverige, från Skåne upp till Hälsingland ungefär. Det är ganska motståndskraftigt mot skadedjur och klarar sig även på mindre gödning än till exempel bomull. Det är ett material som kräver en hel del bearbetning, men sköter man det rätt är lin och linne ett hållbart alternativ. Lin odlas i två varianter: oljelin och spånadslin, och det är av spånadslin man gör textilfibrer av. 

Just oljelin odlas rätt mycket i Sverige och används till exempel till linolja. Men spånadslin odlas i det närmaste inte alls.  Produktionen har varierat under seklernas gång och har påverkats mycket av tillfälliga statsstöd, så även här finns det ingen anledning till nostalgi. Men just nu verkar svensk spånadslinodling befinna sig på entusiastnivå. Fint nog, men det räcker ju inte för något mer än hantverksproduktion i mycket liten skala. För att väverierna ska kunna väva tyg på ett någorlunda effektivt och prisvärt sätt, måste det finnas en stadig tillgång på råvara av jämn och hög kvalitet.

Ett lin från Kortrijk …

Jag menar inte att du och jag ska odla vårt eget lin själva, men att ha lite bättre koll vore väl bra? För även om du köper linne från ett svenskt väveri, är det inte svenska linodlare du stöttar. ”Linet kommer från Frankrike och Belgien eftersom det inte går att köpa Spånadslin i Sverige”, skriver Växbo lin på sin hemsida. 

Och det är kanske inte något fel i det, men i varje fall jag har bara en vag tanke om varifrån linet i det svenskvävda linnet kommer ifrån. Hade vi kunnat tänka oss en Single Origin-märkning av linet också? Kanske skulle det stå så här på den svenska vävfabrikantens hemsida då: “Ett lin från Kortrijk, en ort i Väst-Flandern som ligger på 22 meters höjd”. Den berättelsen om linets ursprung, dess terroir, hade jag kunnat tänka mig att betala en extra slant för.

Knarkmjölk

“Gräsätande kor kan ge knarkmjölk” var en rubrik i ATL, Lantbrukets affärstidning 2009. Det handlade om mjölk från schweiziska kor som betat industrihampa upptäckts innehålla ämnet THC, tetrahydrokannabinol. Nu larmade Jürg Jordi, informationschef vid jordbruksdepartementet i Schweiz, att det fanns risk för att barn som drack mjölken skulle bli påverkade.

Hampa är en växt som genom historien odlats i hela världen, bland annat för att det ger en bra textilfiber, men det har många användningsområden därutöver: rep, papper, foder, energi. Det är en tålig växt som klarar tufft väder och motstår ohyra bättre än exempelvis lin och är därför en miljösmart textilråvara. Enligt en kandidatuppsats av Helena Böcker och Paulina Lind på Högskolan i Halmstad, har  hampa i teorin goda förutsättningar att bidra till att nå elva av sexton nationella miljömål.

Spånadshampa

I Sverige odlades den variant av hampa som används just för textil – spånadshampa – redan på  medeltiden. Precis som med linet har hampa fått tillfälliga uppsving på grund av statliga subventioner. Men när hampaberedningsverket i Katrineholm lade ner 1952, odlades och bereddes hampa enbart på Gotland.

Och 1974  satte myndigheterna P för odlingen. Kanske för att man blandade ihop spånadshampa med den hampa som används för narkotisk cannabis. På trots började svenska bönder odla hampa igen 2001, eftersom det följde EU:s regelverk. 2005 blev odlingen av spånadshampa tillåten i Sverige igen. Precis när grödan blivit laglig fick odlingarna i Sverige ett uppsving. Numera kan man få gårdsstöd för att odla hampa, men odlingen är i dag, trots det, mycket liten. Den lagliga hampa som odlas, används mest till energiproduktion.

Goda kandidater

Så i både linets och hampans fall finns det alltså goda kandidater för textilråvaror som skulle kunna odlas storskaligt i Sverige. En högkvalitativ, kanske lite mer lyxbetonad produktion av platsunika Single Origin-textilier hade kunnat framställas. Allt finns: klimat, kunskap, kompetens. Men konsumenterna saknas, och kanske också lite knakelibrakmedicin i form av riktade statsbidrag för hela produktionskedjan.

Git Skoglund  som är forskare, skribent och textilhistoriker, skriver: 

Till skillnad från livsmedelsgrödor blir det därför svårare att inspirera till lokal- och närproducerad produktion eftersom textilväxter är oerhört kostsamma att odla och bereda. (—) De allt större lönsamhetskraven i europeiska länder har medfört att naturmaterialen inte längre odlas regionalt eftersom det krävs alltför mycket manuell arbetskraft som nu kostar mer per arbetad timme än någonsin.

Git Skoglund 

Förändring möjlig

Men det går ju faktiskt att få till en förändring. Jag liksom många andra gillar att sticka. Jag började sticka när jag var liten på sjuttiotalet och har vaga minnen från att vi handlade ett fantastiskt nystan ullgarn i en garnbutik i Åre. Men förutom det kom jag aldrig i kontakt med hantverksproducerat garn. Garnet köptes efter färg eller tjocklek i tysta butiker som drevs av stränga damer. Jag var så förskräckt av de där damerna, så förtvivlat lika min gamla textilslöjdslärare Märta, så kunniga och så skrämmande. Det är ett under att min lust för textilt hantverk inte försvann på kuppen.

Jag blev så lycklig när jag många år senare förstod att det gick att handla garn på nätet eftersom jag då kunde titta igenom sortimentet i lugn och ro, utan dessa textilexperters ögon på mig.

Men det fanns en annan finess med garnbutikerna på nätet. Utbudet. Istället för att välja mellan mintgrönt eller äppelgrönt garn, kunde jag nu välja mellan mohairgarn från

ett sydafrikanskt kvinnligt hantverkskollektiv eller ett hårt spunnet ullgarn från Shetlandöarna eller helt magiskt vackert färgat garn gjort från öländska får. 

Garn, garn, garn

Med tiden kunde jag botanisera med en ännu finare lupp i facebookgrupper för folk med egna får eller angorakaniner, där garnannonserna kom med information som : “Vi har katt” eller “Säljer garnet på lördag i Säffle” eller vad det nu kunde vara. Snacka om terroir!

Den typen av garn säljs till konsthantverkare eller oss småhantverkare som ständigt är på jakt efter nästa underbara garn. Tro mig, det blir som ett gift. Men för mig som stickerska och virkare har denna tanke om att veta mer om garnets ursprung och miljöpåverkan varit inspirerande och utvecklande. Att veta att fåret som lämnat lite av sin päls till mitt garn har betat i Östergötland, i Hälsingland, på Öland, i de norska fjällen eller var det nu har spankulerat omkring, det ger en förhöjd känsla av plagget när jag bär det.

När jag tar på mig någon av mina tröjor som är stickade av ull från Filtmakeriet i Kilafors tänker jag på Hälsingland.

Vantar är så bra att sticka i garn från Östergötlands ullspinneri, och då tänker jag på min barndoms snörika julbesök hos mormor och morfar utanför Rimforsa. Det blir en förankring, förutom att det är mycket bra garn med liten miljöpåverkan och som håller landskapen öppna.

Sveriges fårraser

Sverige har egna fårraser: jämtlandsfåret och gotlandsfåret. Även om vi har en textil tradition, så är vi förvånansvärt dåliga på att ta hand om vår ull. Av de 1800 ton ull som svenska får producerar varje år, är det bara 300 ton som tas om hand. Det blir till stoppningsmaterial, nålfiltsmattor, värmeisolering, ljudisolering och i viss mån garn. 

Övrig ull slängs och bränns upp, eftersom bönderna har svårt att få avkastning för den.

Ändå importeras ull till Sverige – jag hittar en siffra i en TT-artikel att det rör sig om tusen ton om året. Enligt Statistiska centralbyrån importerades 336 ton okardad och okammad ull år 2016.  

Systematiska Norge

I Norge finns det ett mer systematiskt arbete med ullen. Istället för att klädproducenter och väverier ska ha kontakt med varenda fårägare runt om i landet, finns förmedlingscentraler för ull. Det gör att klädproducenterna kan beställa exakt den typ av ull man behöver för just den väven. Kunskapen hos fårägarna lär också vara hög, så de vet hur man hanterar fåren och ullen för att få maximal mängd fin ull.

Det här är på gång även i Sverige, och nyligen startade den svenska Ullförmedlingen. Det är en digital handelsplats där ull kan köpas och säljas.

Ull på gång

Projektledare Fia Söderberg säger i ett pressmeddelande:

Jag hoppas att fler fårägare kan sälja mer av sin ull och få en intäkt från ullen istället för att slänga den.

Fia Söderberg

Nyligen hölls också en stor branschträff i Uppsala om svensk ull, och om jag förstått rätt gav den många ringar på vattnet. 

Experiment pågår

Flera svenska klädmärken håller nu på att experimentera med svensk ull. Fjällräven var tidigt ute. 2017 hade de en första produkt baserad på svensk ull, en tröja som de producerade i en liten upplaga – och priset blev ju därefter. När jag skriver detta har de en enda svensk ull-plagg till salu, en mössa för 995 kronor.

​De skriver på sin hemsida:

Vi är riktigt stolta över vårt svenska ullprojekt. Men vägen dit har inte direkt varit spikrak utan full av utmaningar.

Fjällräven

Full spårbarhet är något som allt fler mer trendiga klädmärken arbetar med och marknadsför. Svenska Asket är ett exempel, som gör moderiktiga baskläder för män, och där du kan följa ditt plagg från fårfarmen i Australien och bomullstrådsspinneriet i Japan. 

Fibershed

Så mycket är på gång, och det händer inte bara i Sverige. Bokaktuell är Rebecca Burgess, en amerikansk textilhantverkare som sedan ett decennium arbetat med att ta fram kläder som är helt och hållet odlade, vävda och sydda inom hennes bioregion, de inre delarna av norra Kalifornien. Fibershed heter hennes sprillans nya bok, som jag inte hunnit läsa än. Men det verkar mycket läsvärd, så jag har den på min läslista.

Det är ju inte bara att det måste produceras en råvara. Inte heller att förädlarna ska kunna hantera råvaran till vackra och funktionella produkter, gärna av hög kvalitet, och som är lätta för väverierna, formgivare och oss handarbetare att arbeta med. Nej, det behövs ju att vi konsumenter efterfrågar varorna också. Det är här den nya lyxen kommer in.

Hållbarhet och lyx handlar om tid

Stephen Armstrong skriver i Positive Luxury-bloggen:

Såklart, hållbarhet och lyx handlar om tid – tid lagd på hantverk, att noggrant förbereda, finjustera och omforma så att sanna lyxprodukter kommer att hålla längre och producera mindre avfall. Det är del av lyxens DNA och det finns en ny generation av innovativa tänkare i lyxsektorn som ser hållbarhet som något som driver innovation än bromsar den.

Stephen Armstrong

De kläder med närproducerade som exempelvis Fjällräven tar fram kan upplevas som dyra. Visst, nästan en tusenlapp för en mössa kan svida, men vi kan inte tänka på de kläderna som vi tänker på plagg från H&M eller Zara. Det här är plagg du har länge. Kanske kan du sälja vidare det, eller så ärver en tacksam släkting dig. Tänk vintage, tänk livslång kvalitet.

Nära ger koll

En anledning till att det vore bra med större produktion av textil råvara närmare oss, är ju att vi lättare har koll på tillverkningen när det är nära. Men egentligen handlar den här lyxen inte om närodlat utan om att veta ursprungsplats, oavsett i världen den finns. Det blir ett sätt att få syn på transportkedjor och hur de kläder vi bär är en del av en global väv. 

Du känner säkert redan till att klädkonsumtionen är en klimatbov. Det finns mycket man kan göra själv, och att ha koll på textilråvarans ursprung ger troligen ett större engagemang i varje plagg. Vet man att tröjan från början kommer från en fårbesättning utanför Dellsbo, och kalsongerna är av bambu från en namngiven kinesisk by, då slänger man inte dem i första taget. En fördubblad livslängd av alla textila produkter skulle kunna minska deras klimatpåverkan till nästan hälften, enligt Naturvårdsverket.

 Troligen är även de plagg som har en noga angiven produktionskedja av bättre kvalitet och går inte lika lätt sönder som fast fashion-kläderna, så de blir kvar i garderoben längre, men det behöver ju inte vara så. 

Men visst sitter du och njuter lite längre av din macchiato gjord på noga utvalda, lite dyrare Single Origin-bönor än när du blaskar i dig din vanliga Gevalia? 

Så här gör du för att lyxa till det

Därför är detta lyxigt

Så, på vilket sätt är detta – att bära kläder gjorda av material från plantor eller päls du vet varifrån de kommer – den nya lyxen? 

Amerikanska lagningsgurun Katrina Rodabaugh säger i podcasten Slow your home, i min översättning: 

Oavsett hur mycket hastigheten i vår värld ökar, finns det något i våra kroppar som vill veta varifrån vår mat kom, som vill förstå hur våra kläder är gjorda, vi vill veta hur vi kan reparera våra hus. På någon grundläggande nivå, även om vi har ordnat med människor som kan hjälpa oss med allt detta, finns det en samhörighet och uppfostran och beredskap som kommer från att förstå detta.

Katrina Rodabaugh

För vad kan vara lyxigare än den djupa känsla av samhörighet du får när du vet historien bakom dina plagg? Att ingen farit illa någonstans på vägen – inte ens fåret som gav ullen eller marken som gav upphov till linet eller bomullen? Vi är inte där än, inte på långa vägar. Men om vi inte ens tänker på att ställa frågan, så kan vi inte förvänta oss svar. 

Så Single Origin-kläder och tyger med terroir – det är den nya lyxen, om du frågar mig.