att bestämma över sin tid - timglas

Att bestämma över sin tid

Att bestämma över sin tid – en lyx som har politisk sprängkraft: något så grundläggande som att kunna bestämma över sin egen tid. I det här avsnittet pratar jag bland annat om sex timmars arbetsdag, fyra timmars arbetsvecka, dysfunktionella arbetsplatser och om att åka till stranden en vanlig onsdag.

Vill du hellre läsa, hittar du hela manuset nedan.

Mer läsning om att bestämma över sin tid

Manus till Att bestämma över sin tid

Under hela mitt yrkesliv har jag omväxlande varit anställd med lön eller frilansare. I nästan alla mina anställningar har min arbetsgivare velat mäta mitt arbete, och i samtliga de fallen har man löst det främst genom att mäta min närvarotid på något sätt. Jag har jobbat privat, statligt, i statligt företag, kommunalt och i regionalfinansierat projekt, och det har varit samma överallt.

Ja, utom på ett företag som var entreprenörsdrivet och inte hade särskilt mycket rutiner över huvud taget – men där fanns det en informell klocka, för nåde dig om du inte levde för jobbet, det var: så du jobbar halvtid, jag ser att du går hem halvfem? Så det var närvaro som räknades, även om man inte räknade närvaro och var lite modern på det viset.

Ledarstilarna har varit olika, arbetsuppgifterna och min ställning har varierat, men att jag ska notera min tid, det har varit samma. Ofta ner på minuter och sekunder.

När räknas jobbet?

Eftersom jag hela yrkeslivet ägnat mig åt intellektuellt arbete som ofta varit åt det kreativa hållet, så har denna metod alltid förbryllat mig. Hur skulle jag göra om jag fick en idé på min lediga tid – kunde jag sätta upp den som arbetstid? Om det var en idé som sparar många timmars arbetstid för flera, kunde jag gå hem tidigare då? Om det nu var tiden som är måttet på framgångsrikt arbete? 

Men även om jag hade jobbat med något annat, så är själva tidsmätandet märkligt. Hur blir jag en bättre förskolelärare av att min tid mäts? Visst, om det är jag som ska öppna dagis klockan halv sju så måste jag ju vara där – men det behöver jag ju inte rapportera till min arbetsgivare.

Skulle jag inte dyka upp så hade det ju stått ett gäng ledsna femåringar och väntat i regnblasket utanför förskoleporten, och det är ju det viktiga. Är du det minsta intresserad av ditt arbete så är du där du ska vara, när du ska vara det, utan att det behövs tidrapporteras. Kvaliteten i ditt arbete påverkas ju inte av tiden du är på arbetet. Om man inte dyker upp så beror det på något som inte löses med själva tidsmätandet. 

Industrialismen, ständigt industrialismen!

Varför mäts då tiden på arbetsplatserna? Ja, vad är det för fråga? Man måste ju veta vad tiden är. Men tänk efter – både klockan och tidsmätningen är mänskliga uppfinningar. För riktigt länge sedan, när vi var jägare och samlare, lär vi ha arbetat väldigt korta dagar för att få ihop till maten, och det var inte relevant att mäta tiden mer än det uppenbara med solens gång över himlen och årstidernas skiftningar. Sedan blev det lite längre arbetsdagar när vi blev bönder, men de varierade kraftigt, med mycket arbete under de produktiva sommarmånaderna, och ett lugnare liv under de mörka vintermånaderna. Man jobbade säkert mycket hårt och hade periodvis långa dagar, men bestämde själv över sina tider.

 Att hålla tiden blev viktigt först under industrialismen, då arbetarna skulle komma till fabriken vid rätt tid på morgonen. Och det var långa arbetsdagar då man var tvungen att vara på plats. Först runt förra sekelskiftet började arbetstiden lagstadgas om och så småningom förkortas. Det vi tycker är så normalt nu, det rätta och riktiga, att arbeta fyrtio timmar i veckan måndag till fredag – ja, det lagstiftades om så sent som 1970. Det är kortare tid än jag har levt.

… och tåget, ständigt detta tåget!

Att mäta tiden exakt, med minuter och sekunder, blev inte viktigt förrän vi började åka tåg under mitten av artonhundratalet. Innan dess gick det jättebra att leva sina liv med diffusa tidsangivelser. Som ett exempel gick det bra att använda solur för att ha koll på tiden fram till 1841. Då gick man över till medelsoltid och det inte fungerade längre att soluren visade olika beroende på jordrotationen och var de var placerade. 

Flera arbetsgivare har motiverat tidsnoteringarna som ett hjälpmedel för oss medarbetare att inte jobba för mycket. Om någon får väldigt många övertidstimmar måste chefen sätta in resurser för att se till att just den medarbetaren får ett drägligare schema. Men då tänker jag att det kanske snarare är ett hjälpmedel för chefen i sin chefsroll än ett stöd för medarbetaren? Och märker inte chefen alls om någon jobbar halvt ihjäl sig ändå, utan att man behöver göra en notering om när man går eller kommer? 

Omatchade förväntningar

Dessutom handlar ju sällan de där många arbetstimmarna om att medarbetaren är slarvig på något sätt, utan det handlar mer om o-matchade förväntningar mellan ledning och medarbetare, vaga mål, otydliga prioriteringar, en kultur där du förväntas vara på plats eller där det är fint att jobba jämt – det kan handla om så himla många andra grejer än det som just den individuella medarbetaren kan råda över. Och då behövs det ju inte en tidrapport för att stävja det, utan en psykolog.

Även som frilans eller annan egenföretagare arbetar du ofta på tid. Den amerikanske entreprenörsgurun Seth Godin brukar tala om två typer av företagande: frilansaren och entreprenören. Frilansaren arbetar alltid på uppdrag på av någon annan, och ofta per timme eller under särskilda öppettider. När frilansaren sover eller har ledigt på annat sätt, skapas inga intäkter. I min bransch är det till exempel en frilansjournalist, men det kan också vara en snickare, florist, kioskägare eller annat. 

Skapa strukturer

Entreprenören däremot bygger strukturer som är affärsskapande, och är alltså inte beroende av hen utför arbete exakt när en transaktion görs. När hen gör något annat, så kan sköna stålar rulla in ändå. I min bransch kan det vara en förläggare, men det kan också vara exempelvis e-handlaren eller hotellägaren. Godins tips är ju att försöka skapa en verksamhet som är mer entreprenörslik och mindre sårbar. 

De perioder när jag varit frilans har jag ofrånkomligt alltid upplevt ett glädjerus första veckan. Kanske hade man kunnat tänka att jag skulle vara lite nervös för att inte få in tillräckligt många uppdrag och kunna försörja mig, men den oron har kommit senare. Första veckan, särskilt första dagen, har alltid varit en ren känsla av lycka, för jag har kunnat styra min egen tid. Det är ju ett knark som man vill åt om man någon gång har känt det, så jag får erkänna: jag är en junkie, jag längtar efter den där kicken.

Lagom är bäst

Det bästa är väl, som vanligt, någonstans mittemellan. Arbetsgivare som klurar ut smartare sätt att mäta arbetsinsats än närvaro, eller en strukturerad tillvaro som egenföretagare. Men framför allt tänker jag att det handlar om att släppa tanken på att tiden är min motståndare, utan istället arbeta med den. För vad är det vi använder tiden till? Det gäller väl snarare att se till att den där tiden på arbetsplatsen blir så meningsfull och produktiv som möjligt.

Ibland tänker jag att vi beter oss på arbetsplatsen som i en dysfunktionell familj. Chefen och ledningen är föräldrarna, och de anställda är barnen. På en arbetsplats där jag var hade vi chefer som grälade inför öppen ridå. Deras missnöje med varandra sipprade ner i hela organisationen – och de som mådde dåligt, blev sjukskrivna och gick in i väggen, det var vi, och inte cheferna. Och då stämplade vi ändå in vår tid mycket noga, varje dag. 

Cheferna som ”skiljde sig”

Först när cheferna “skiljde sig” – en chef fick sparken och den andra sa upp sig och gick till annat jobb – så fick vi andrum nog att fundera över våra egna roller i denna dysfunktionella konstellation, och flera av oss valde att “flytta hemifrån” till andra jobb. Sedan gillar jag båda de grälande cheferna, för de har stora kvaliteter, båda två, och så kan det ju vara med ett par som skiljer sig. Man går på bio med den ena och fikar med den andra, men aktar sig för att umgås med båda på en gång.

Men hade det varit i en vanlig skilsmässofamilj, hade kanske barnen kunnat bo en stund hos en farmor eller god vän medan bråken pågick som värst, och man hade haft barnets bästa i fokus från omgivande samhälle. Nu var vi tvungna att sitta kvar rent fysiskt, mitt i stormen, tills det ringde ut för dagen. För vår egen skull, sas det. Inte konstigt att vi regredierade, allihop, och blev som skolbarn som skolkade och hittade på hyss. 

Den vuxna arbetsplatsen

Så jag tror på arbetsplatser där vi behandlar varandra som vuxna. Det är så inne med tillitsbaserat ledarskap, särskilt i offentlig sektor, men om ledningen inte ens litar på att du som medarbetare gör ditt jobb och bara kommit på den tidig-industriella idén om att mäta tid och närvaro för att kunna försäkra sig om att du nog ändå jobbar, hur tillitsfullt är det? 

Jag får ibland frågan om vad jag tycker om sex timmars arbetsdag. Eftersom jag skrivit en bok som heter Växla ner så tänker man väl sig att jag automatiskt gillar konceptet. Men jag tycker att tanken är problematisk, för det handlar fortfarande om att mäta arbete i tid. Att inte se medarbetarna som vuxna människor som klarar av att ratta sina liv och sina arbeten utan att mäta allt i tidsmått. 

Sex timmars arbetsdag

Ungefär hälften av svenska folket är för sex timmars arbetsdag, det visar en studie SOM-institutet gjort. Fler kvinnor än män tycker att det är en bra idé och så har det sett ut sedan 1996 då studien började. Jag gissar att det beror på att det fortfarande är vanligare att kvinnor tar hand om barn och hushåll.

Något som i och för sig skulle kunna tala för sex timmars arbetsdag för alla är att det skulle kunna vara ett sätt att tvinga arbetsgivare till bättre ledarskap, med tydligare prioriteringar och ökad produktivitet. Det finns ju allt fler road tests på detta, att det är så när en hel arbetsplats går från exempelvis femdagars- till fyradagarsvecka. 

Fyradagarsveckan

Exempelvis Microsofts filial i Japan, som provade en augusti att låta medarbetarna vara lediga med lön varje fredag, och man fick en fyrtioprocentig effektivitetsökning jämfört med augusti året innan. Varför? Man blev bättre på att planera, hade mer effektiva och korta möten, och så upplevde man sig mer kreativ eftersom man hade mer egentid. Tja, dessutom sparade man in på el och förbrukningsvaror.

Det australiensiska företaget Perpetual Gardens experiment med fyradagarsvecka har du säkert läst om, för det blev en socialamedier-fluga. Även där fick personalen den femte dagen ledig mot lön, och även där ökade produktiviteten så mycket att man nu har permanentat fyradagarsveckan. Andra organisationer har erbjudit fyradagarsvecka men reducerat lönen något jämfört med den man fått för fem dagar. Observera att det krävs en genomlysning och förändring av arbetssätt och kultur för att det ska funka. Det hjälper också om hela arbetsgruppen gör förändringen och inte bara några få pionjärer. 

Så på det sättet, som en pedagogisk morot eller inkörsport mot tyngre tidsexperiment, kan ju sextimmars arbetsdag eller fyradagars arbetsvecka fungera. Men fortfarande är det genom tid och närvaro som arbetsprestation, och det menar jag är i grunden helknasigt.

It’s the economy, stupid

De allra flesta av oss måste arbeta av ekonomiska skäl, om det så är ett lönearbete eller som egenföretagare. För de allra flesta innebär det att en stor del av den vakna tiden går till att arbeta. En del har två jobb för att få ekonomin att gå ihop. Det är en stor insats vi som har arbete gör, för att kunna försörja oss och våra familjer (om vi har en sådan). Hade det ekonomiska tvånget minskat, hade säkert många velat arbeta mindre, även om jobbet är tillfredsställande.

Forskaren Roland Paulsen säger i en Dagens Nyheter-artikel:

Få ångrar på sin dödsbädd att de arbetat för lite. Det finns så mycket annat i livet som vi värderar men där samhället snarare motarbetar vad vi vill. Mycket är centrerat kring lönearbetet som något sorts nav i samhället. Även om du tycker att vänner och familj är viktiga finns det ytterst lite i samhället som trycker på i den riktningen. Det tror jag kan ändras så att arbetet utgör en mindre del av livet. Det är en ekonomisk möjlighet som många skulle önska.

Roland Paulsen

ROWE

Är du arbetsgivare vill du såklart att den du anställer verkligen jobbar för dig och inte går och gör en massa andra grejer än du betalat dem för. HR-specialisterna Cali Ressler och Jody Thompson funderade över detta, och de kom fram till en metod de kallar ROWE, vilket är kort för Results Only Work Environment.

Det är en metod att organisera arbetet där man fokuserar enbart på mätbara resultat, inte tid eller närvaro. Att förklara ROWE skulle nog ta ett helt poddinslag, så jag länkar till lästips på min hemsida dennyalyxen punkt se. Men i korthet så går ROWE till så att alla medarbetare i en organisation arbetar när och var de vill. Jobbet är inget ställe du går till utan något du gör. Behöver du arbeta samtidigt som dina arbetskamrater för att få jobbet gjort, så gör ni det, men annars måste ni inte. Så vill någon jobba på natten och någon annan på dagen, så går det bra, så länge man levererar resultat och det passar arbetsuppgiften. Du ber inte om att få gå tidigare eller ta ledigt, för du lägger upp jobbet helt efter vad du tycker är bäst för att få det gjort. 

Ett annat sätt att se på din tid

Det är alltså inte någon slags utvidgad flextid, utan det handlar om ett helt annat sätt att se på sin tid. Alla i arbetsgruppen – receptionisten, chefen, säljaren etc – är hundra procent ansvariga för att göra sitt jobb, och hundra procent självständiga. Det kräver kristallklara mål och förväntningar.

Extremt lyxigt, tycker jag, och det verkar ge resultat. Både små och stora företag har provat på. Enligt ROWEs egen hemsida så ser organisationer som genomfört metoden en tydlig ökning av kvalitet och produktivitet. ROWE-metoden är verkligen utmanande, och det företag där idén utvecklades först, Best Buy, har slutat med den, men det anses ha berott på att det fanns andra problem i organisationen. Men för rätt organisation är det ingen tvekan om att ROWE ger goda resultat, både för produktivitet, kvalitet, kund- och medarbetarnöjdhet.

Så kan du bestämma över din tid

Jaha, hur styr man då mer över sin egen tid? Jag har funderat mycket på den frågan, och det här är det jag kommit fram till:

Tyck att det du gör är viktigt

Det här låter simpelt men är ofta så svårt. Själv började jag bemästra denna svåra konst så sent som härom året, och jag är femtio. Innan dess var det inte så viktigt vad jag lade min tid på, och då kunde jag lika gärna jobba eller hjälpa någon annan med ett hopplöst projekt eller sova. Sedan fick jag liksom en knäpp i huvudet och tänkte: Jag har något viktigt att säga och göra, och efter det har jag blivit extra noga med tiden. Kalla det att fylla femtio, jag vet inte. Men det är bra!

Börja litet

Här är jag ett avskräckande exempel. Jag har sagt upp mig med buller och bång och kanske något frilansuppdrag i sikte, och så blir det rätt tomt på bankkontot inom kort. Sådant brukar räta ut sig med tiden, och man kan leva på mindre än man tror, men det är inte så smart. Bättre att förhandla med din chef om att till exempel gå ner några timmars arbetstid i veckan, eller ta tjänstledigt. Något jag ångrar är att jag inte började leva tidssnålt redan under studietiden, för då levde jag ju redan nerväxlat. Det är svårare att växla ner än att växla upp, precis som det är svårare att gå ner i vikt än upp.

Kompromissa

Ja, det där låter ju som ett tråkigt råd, men du kan kanske inte få igenom allt från dag ett. Om du lever i ett sammanhang, exempelvis en familj, brukar det ofta vara en källa till att din förändring inte går så snabbt som du vill. Kanske blir det stor kalabalik om du vill förändra tidsuppfattningen i er familj – hur ska det då gå med fredagsmyset klockan nitton? Eller med sportlovsresan vecka åtta? Samma gäller din arbetsplats. Kanske kan du inte gå ner till halvtid (eller upp till heltid, om det är din dröm) på en gång, men det går kanske att få jobba hemifrån eller ta lediga fredagar eller så. Så ändra inte allt på en gång, men se till att du får möjlighet till något – och sedan, när det har gått bra, det blivit normalt och alla lugnar sig, så kan du lägga på en växel till.

Skaffa kompisar

Det är svårt att göra en större förändring ensam. Att exempelvis göra en ROWE-organisation ensam är nog dömt att misslyckas. Men det finns allt fler människor som kan styra över sin egen tid, och alla är verkligen inte chefer eller egenföretagare eller ens föräldralediga småbarnsföräldrar, utan det kan vara lite vem som helst. Leta upp dem och dela erfarenheter. Det har jag gjort, och det har varit mycket värdefullt. 

Därför är detta den nya lyxen

Så är detta, att kunna styra över sin egen tid, den nya lyxen? Ja, jag menar ju det. I det här avsnittet har jag mest talat om att styra över sin egen arbetstid, men det handlar ju i grund och botten om att styra över sin egen tid. Att lägga tid på det som man själv är viktigt – vilket inte behöver betyda att det är en själv man lägger sin tid på, utan det kan ju vara sin familj, sin stad eller någon aktivitet, men man bestämmer själv när man gör det.

Min erfarenhet är att flexibilitet i en del av livet, leder till mer i en annan. Du börjar tänka på ett annat sätt, för att du helt plötsligt kan.

Gå och bada

Tom Hodgkinson skriver i sin bok How to be Idle (i min översättning):

Ett bra trick för de som önskar det lata livet är att flytta till ett hus i ett fritidshusområde och att arrangera så att det går att jobba flexibelt. Då kan du fånga ögonblicket och gå och bada på en onsdag, istället för att trängas med alla andra under helgen. I går, till exempel, sken solen så vi åkte till Watermouth Castle som ligger i närheten; det är en excentrisk temapark utan tema i norra Devon.

Jag behöver inte åka dit på kristi him när alla andra är där. Dessutom, sedan jag flyttat till Devon så har jag inte haft lust att ta semester. Jag jobbar på morgonen och har semester på eftermiddagen. Resor, javisst, det blir långhelger och minisemestrar för att hälsa på vänner eller gå på bröllop, men själva idén med två veckor i solen varje år blir allt mindre attraktivt. Kostnaden och strulet är liksom inte värt det.

Tom Hodgkinson

Att kunna bestämma över sin egen tid, är första steget till att vara den vuxne i sitt eget liv. Och det är lyxigt.

Vad tycker du?


Photo by Aron Visuals on Unsplash

Lilja | Olsson är en verksamhet i uppbyggnadsskede. Följ oss gärna här!

Top Reviews

Mera! Mera!
bära kläder gjorda av material du vet varifrån de kommer
Att bära kläder gjorda av material från plantor eller päls du vet varifrån de kommer