När vi köpte vår gård i Kyllingaröd, hade den inte bebotts på flera decennier. Förre ägaren hade haft gården i sju år. Han hade snickrat och röjt mycket, men även använt gården för att lagra saker – saker som han lämnade kvar. Så första året med gården handlade om att städa en ödegård, steg för steg.
Det fanns saker precis överallt. Runt om gården, särskilt på baksidan, låg allt från rostiga jordbruksmaskiner till gamla mattråg som grisarna fått sitt käk i. Halvt förmultad ved och utemöbler hades slängts upp längs väggarna och tryckte in fukt.
Var börjar man …
I stallet hittade vi allt från en gammal bandsåg till en spis och kakelplattor. Virke låg både här och där, bra och dåligt om vartannat.
I sädesmagasinet var det grejer från golv till tak. Böcker, möbler, tidningar, textilier. Allt möjligt. Det mesta mögligt.
Fynd? Not so much
Man läser ju eller ser på teve om folk som gör fynd på vinden eller den gamla familjegården. ”Ojdå, att det kunde vara en äkta Van Gogh som moster hade på vinden i alla dessa år!” och så.
Men Antikrundan göre sig inget besvär här.
Vi kan inte säga att vi aldrig gjorde fynd, men det handlade mer om cykeln som syns på bilden och liknande. Van Gogh och genuin folklore eller vad det är nu man ”ska” hitta på en gammal gård lyste med sin frånvaro.
Allt var verkligen huller om buller. Så vi fick börja sortera. Fönster, dörrar, friskt virke, sågbockar och annat som vi eller någon annan kan ha nytta av sparade vi.
Vi är team Skrot-Nisse
Järnskrot och träskrot sorterade vi i gigantiska högar, och sedan kom Lelles och hämtade allt. Sönerna hängde med en dag och gjorde ett herkuliskt arbete med att släpa iväg gamla kylskåp, plastduschkaminer, nedkissad gullfiber och omärkta dunkar med kemikalier till återvinningscentralen i Åhus.
Men vi slängde så lite som möjligt, och det allra mesta har vi sorterat noga så att vi kan använda det vid ett senare tillfälle. Här är vi mycket inspirerade av Frank Jensen på danska Kastaniegaarden och hans aldrig sinande kreativitet.
Det förstörda men omålade virket sparade vi till ved att elda med, något som kommit mycket väl till pass under energikrisens 2022.
I senare inlägg tänker jag berätta om vad vi gjorde av den halvruttna veden och om hur grisarnas mattråg blev en del av avrinningssystemet.
Skepp ohoj, land i sikte!
Och till slut började vi kunna skönja golv, väggar och tak. Rummen blev stora och vi kunde ge dem andra funktioner. Boningshusets gamla vardagsrum är nu vårt målarrum. På bilden syns en av de få riktigt bra möblerna som var kvar i huset, ett rejält bord. Inget spektakulärt, men hållbart.
Och så en dag så tippade det över, och vi hade gått igenom nästan allt.
Vi har alltså städat en ödegård. Check!
Det finns fortfarande någon hög med gullfiber som vi får roa oss med en vinterdag, och allt virke är inte genomgånget. Sedan kommer det avfall genom själva bygget, och så ska hela boningshuset rivas på bästa sätt. Vi vill få guldstjärna av Kristianstads renhållning.
Men det är en annan historia.