vara entusiastisk
vara entusiastisk

Att vara entusiastisk

Att vara entusiastisk – kanske en lyx som du inte direkt såg komma. Lyssna på det här avsnittet och se om du håller med mig. Jag pratar om musikkritik, sextonhundratalsfilosofer, infinita spel, poker, att stå som ett kryss och mycket mer. Häng på!

Vill du hellre läsa, hittar du hela manuset nedan.

Mer läsning om att vara entusiastisk

Foto: Johnny McClung

Manus till Att vara entusiastisk

Under en kort period av mitt liv arbetade jag som redaktör för en ungdomstidning som försökte vara cool och down with the kids, och därför kom det sig att jag till och från även jobbade som musikjournalist. Det var på den tiden då de kanaler musikerna hade för att nå ut var få och godtyckliga, och en musikjournalist kunde ha minst lika hög hajpstatus som en popstjärna.

En period bodde jag i samma kvarter som musikjournalisten Andres Lokko ryktades bo i; jag vet inte om ryktet var sant, men bara tanken på, att han kanske köpte mjölk i samma närlivs som jag, gjorde mig lite yr. 

To cool for school

Som ungdomstidningsredaktör blev jag inbjuden av skivbolagen att gå på så kallade showcase och andra spelningar, och jag hade också möjlighet att få fripass till festivaler och sånt. Ofta skrev jag eller mina kollegor om banden, men framför allt fick vi lyssna på mycket musik, ofta bra musik. Det här var tidigt nittiotal så det var band som Oasis, Echobelly, Popsicle, Cardigans och Blacknuss Allstars – band jag verkligen älskade och som slog igenom då. Vilken ynnest! 

Men visade jag musikerna min kärlek när de spelade? Nej, jag stod i min tajta tischa och hårt knutna flätor med armarna i kors. Det var ju bäst att verka cool. 

I dag kan jag känna en sorg för den unga reportern som inte förmådde att visa sin kärlek och entusiasm, i rädsla för att göra fel.

Ditt mest entuasiastiska år

Så för ett tag sedan läste jag Brendan Leonard i webbtidningen Outside. Varje år sedan 2011 har han återpublicerat en text om att göra nästa år det mest entusiastiska någonsin. Vi lever bara en gång, och varför inte sluta stå där med armarna i kors och istället gå all in och njuta? 

Folk kan vara oense om sånt som kvalitet, kanske vad du gillar för mat, eller om en film är bra eller inte. Men ingen kan säga något mot entusiasm, speciellt inte när den är drastisk. 

Tycker du att den bergsklättring du precis gjorde är den bästa klättringen nånsin? Toppen! Om någon säger till dig att det var den inte alls – vem bryr sig?

Brendan Leonard (min översättning)

Vilken förlust!

Det var som om något släppte i mitt huvud när jag läste det. Så otroligt mycket lyxigare det är att ge sig hän, att njuta och visa sin absoluta entusiasm än att krampaktigt stå med armarna i kors och verka distanserad.

Vilken förlust det var att jag inte kunde visa de duktiga musikerna att deras musik nådde fram och berörde mig. Visst ska jag ju som journalist kunna beskriva flera sidor av samma sak och kanske just därför inte låta mig ryckas med, men finns det inte något fint med att vara engagerad och entusiastisk? Blir det kanske inte lite bättre texter då?

På plussidan

Det finns ju flera uppenbara fördelar med att vara entusiastisk. Man blir lite gladare själv och gör andra glada, och det blir lite lättare att leva i nuet. Varför oroa sig för i går eller i morgon, när det är så kul nu? Bättre säga ja och vara optimistisk. Ganska svårt, jag vet, men om det hade varit lätt så hade det ju inte varit lyxigt, eller hur? 

Men man kan börja i det lilla. Jag har testat att försöka skriva optimistiska inlägg och ge positiva svar i sociala medier, även om jag inte riktigt håller med den som skrivit inlägget. Det blir sådana där “ja, och …” svar, alltså: “Bra jobbat, och har du läst det här …” eller “Javisst, vilken god idé, och man skulle kunna tänka sig att lägga till det här också, som grädde på moset”. Jag mår själv genast bättre, och jag märker att trådarna blir mer lösningsorienterade och positiva. Och det blir faktiskt inte så cheesy och käckt på det här viset, utan mer engagerat och trevligt.  

Gå all in

Att släppa loss och vara entusiastisk, kopplas ofta ihop med uttycket att “gå all in”. Så vitt jag förstått är det ett pokeruttryck. När du går all-in i poker, satsar du alla dina pengar på ett enda bräde. Iskallt – och stor risk. För när du satsar allt måste dina medspelare visa korten. Har de bättre kort än du, förlorar du allt. Har du den bästa handen, vinner du hela spelet. 

Tipset för när man ska gå all-in är, att göra det när man är säker på sin hand och man kommit in en bra bit i spelet, så att det finns en rejäl summa att spela om. Det är ju ingen större idé att satsa allt om man precis börjat – spelet tar slut innan det hunnit börja. Om alla verkar ha lika bra händer, så ska man inte heller gå all-in, för då är risken för hög.

Finita och infinita spel

Så hur översätter vi detta till livet? När är det läge att gå all-in och vara superentusiastisk? 

Ja, till skillnad från pokerspel så är ett gott liv i min mening ett infinit spel. Det här med finita och infinita spel är något författaren James P Carse skrivit om. 

Ett finit spel spelas för att vinnas, medan ett infinit spel spelas för att kunna fortsätta spelas. 

Ett finit spel avslutas när någon har vunnit, som poker eller OS hundra meter häck. Det har också en tydlig start, tydliga regler, tydliga spelare. 

Ett infinit spel är så att säga konstruerat för att  inte skapa en enskild vinnare, och det välkomnar så många som möjligt in i spelet. Kultur och idéer, när det fungerar väl, är sådana spel. Det finns ingen vinnare av renässansen och allt som går att uppfinna är inte uppfunnet. 

Spela det långa spelet

Därför, menar jag, kan man inte heller gå all-in i livet på det sättet poker spelas – i varje fall inte om man vill leva ett gott liv i den nya lyxens anda. 

Det gäller inte att passa på någon annan och först när de ligger i underläge ge sig hän och på så sätt vinna över andra. 

Nej,  tvärtom till poker så gäller det att ge järnet direkt och dra med sig så många andra. Ju fler du kan vara entusiastisk med, desto bättre för alla, desto mer energi och nya idéer kommer fram.

Den goda vännen

Entusiasm tycker jag ligger nära den typen av kärlek man kan känna för en vän. Även om jag tror på kärlek vid första ögonkastet, så gissar jag att det är lite vanligare med ögonblicklig vänskap. En sådan där vänskap där ni direkt hakar i varandra och är samkörda.

Kulturjournalisten Jessika Gedin var mycket god vän med forskaren och akademiledamoten Sara Danius, som hon första gången träffade när de båda skulle hålla föredrag på en konferens. Gedin skrev på tv-programmet Babels facebooksida i samband med Danius död:

Efter mig talade Sara Danius. Och jag vet att det låter platt, men jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än att jag var helt… oförberedd. Oförberedd på hur golvad jag skulle bli. Av hennes närvaro. Av hennes ord. Det var inte bara klokt och välformulerat det hon sa, det var roligt, det var rörande. Det var enastående. Det gick rakt in i både hjärnan och hjärtat. Det var som  att bli förälskad. Eller frälst.

Jessika Gedin

I den teve-dokumentär Jane Magnusson gjorde om Hans Alfredson och Tage Danielsson, beskrivs Hasse och Tages vänskap som en platonisk kärlekshistoria. Deras entusiasm, passion och engagemang gav näring till en enorm produktivitet, och en produktion som räckte över trettio år och som påverkade ett helt land. Så entusiasm kan verkligen försätta berg.

För mycket av det goda

Men kan det bli för mycket entusiasm? 

Nja, den engelske sextonhundratalsfilosofen Henry More befarade det. Han skrev i sin bok Enthusiasmus Triumphatus, or a Discourse on the Nature, Causes, Kinds and Cure of Enthusiasm från 1656 att det fanns en typ av entusiast som varken gick att nå med resonemang och argument eller hade humor. Han varnade för entusiaster som går allt för långt i sin passion och blir vad vi i dag kanske skulle kalla fundamentalister. Entusiasten är så passionerad så att han inte längre kan tänka klart och får ett allt för smalt synfält. Alla ska med på båten – och ni som inte är med, ni som inte fattar, ni är fel, ute, ska bort. 

More tänkte kanske mer på de samtida puritanerna, men mina tankar går åt de fanatiska fotbollsentusiasterna som saboterar statyn av Zlatan Ibrahimovic. Jag tänker på grupptryck: Kom igen då, ska du inte dricka också, vad är du för tråkmåns? Om du är inte med oss, är du emot oss. 

Filosofen More menar att denna typ av perverterad entusiasm i grunden bottnar i melankoli och en längtan av att bli älskad av andra, att bli sedd. Kanske är det så med fotbollshuliganerna också? De vill bara ha kärlek. Och More kommer med ett recept mot överdriven entusiasm, och det är måttlighet och ödmjukhet. 

Besvikelsen

Det kan finnas andra argument mot entusiasm, och det är att det inte blir som man tänkt sig. Du går all-in – och så blir det fel, och du blir besviken. Visst, att vara besviken är jobbigt, men det är en övergående känsla. Allt blir inte alltid perfekt, men ju mer du övar på att vara entusiastisk, desto fler chanser får du ju att det blir bra och att du slipper din besvikelse.

Jag känner mig ibland fånig när jag går omkring och är sådär superkäckt entusiastisk över något. Här går jag och är glad, liksom. Och det är det som är djävulen. Att vara entusiastisk handlar om att släppa taget, låta sig ryckas med av passionen. Andra kanske tycker att ditt idoga frimärkssamlande är löjligt, eller att din passion för musselstuvning är märklig, men det är dina frimärken och dina musslor, det är din upplevelse! Här är det vanskligt, för risken är att man blir en överdriven entusiast i Mores anda, men bär med dig tanken på att livet är ett infinit spel där alla är inbjudna och ingen vinner, så kan du bli en hängiven, en passionerad, en entusiast alla dagar. 

Så här gör du för att lyxa till det

Hur gör man då för att bli mer entusiastisk? Här kommer några tips.

Grotta in dig

Grotta in dig i ett ämne som du är intresserad av, och du kommer helt troligt bli mer engagerad i det. Låt det vara ponnyridning, svensk fackföreningshistoria eller städning – det allra mesta är intressant ju mer man lär sig om det. 

Fake it til you make it

En del är entusiastiska per automatik. Det är hurtiga tillrop och nuuuu kör vi!, utan att leendet når till ögonen. Om du googlar “så här blir du mer entusiastisk” kommer du att hitta tips om hur du ska ställa dig i power poses med kroppen som ett X, och därmed skapa mer entusiasm. Det kan gå rätt tokigt sådant där, för det är lätt för andra att se igenom. Det är dessutom rätt tröttsamt att behöva gå omkring som ett kryss.

Men det är ändå ett tankesätt att ta till sig, att rent mekaniskt använda sig av en entusiastisk fysik. När jag var en sådan där tjurig musikjournalist hade jag ju kunnat testa att klappa händerna, så hade jag fått se vad som hade hänt. Kanske hade min konsertupplevelse blivit bättre?

Omge dig med entusiasm

Omge dig med andra entusiastiska människor, så blir det lättare att komma igång. Är man entusiastisk är man ofta glad och skrattar mycket. Finska och brittiska forskarteam har upptäckt att särskilt när vi människor skrattar i grupp, så utsöndrar hypofysen lyckohormonet endorfin, alltså kroppets eget morfin. Mer entusiasm, mer skratt, mer mys.

Använd dig av entusiasmerande tekniker

Det finns tekniker för att en grupp ska bli ännu mer kreativ, och det ger en känsla av entusiasm som smittar. Idésprute-specialisterna på IDEO i USA ger bland annat tipset att man ska bygga på varandras idéer. När någon kommer med en idé, fortsätt då att bygga vidare på den. Din kompis säger: “Vi går och fikar!”, säg då inte: “Åh, det som regnar så mycket i dag och jag har ingen regnkappa”, utan säg: “Ja, vad kul, det är ju mysigt att sitta på ett fik när det regnar ute”. Ni blir garanterat mer pepp, båda två. Ett visst mått av kritik är ju alltid bra, men att ändå försöka hänga på en god idé kan leda till underverk.

Spara på hög

Entusiasm är också en känsla att spara i hjärtat till en regnig dag när allt går på tvär. Vad var det som gjorde dig entusiastisk? Går det att återskapa den känslan? Så regnar det kanske lite mindre. Som du säkert har hört eller läst, är träning bra för både kropp och själ. Forskning visar att även ganska lite träning gör att man blir lite gladare och blir mer entusiastisk. Så förutom att du får ett bättre flås, så får du ett mer positivt sätt att se på världen när du tränar. Kemi, alltså.

Därför är detta lyxigt

Så är det lyxigt att vara entusiastisk? Jag menar det.

Skulle det vara så att du skulle uppleva dig alltför entusiastisk över något, så är säkert Mores råd om måttlighet mycket förnuftigt. Men de allra flesta av oss går ju inte och sågar av näsor på statyer eller är sextonhundratalspuritaner, utan jag upplever snarare entusiasm som en njutning som är en bristvara, och därmed en lyx. 

Allt för många är för ängsliga – som jag på de där rockkonserterna – och vågar inte ge sig hän. Denna ängslighet över att vara rätt eller fel är förtärande. 

Brendan Leonard skriver i sin Outside-artikel:

Kanske är det så att det som du älskar, som du är passionerad för, inte är särskilt coolt. Men hallå, det är 2020. Allt är coolt. Ironi är antingen allt, eller så har den dött. För ärligt: Om du ser några som bär Motley Crue-t-shirts, så vet du inte om de är seriösa eller om de bär såna tröjor på ett ironiskt sätt, eller hur? Gillar du Motley Crue? Jamen ge då järnet. Och sprid glädje.

Brendan Leonard

Så bara gör’t. Gå all in i livet, ta med alla på ditt glädjeskepp och bli mer entusiastisk! Don’t curb your enthusiasm!

Lilja | Olsson är en verksamhet i uppbyggnadsskede. Följ oss gärna här!

Fler berättelser
att bestämma över sin tid - timglas
Att bestämma över sin tid