Några tankar innan min text om gammal och ny lyx:
Jag har haft mitt skrivprojekt Den nya lyxen på paus ett tag. Först eftersom jag ville tänka efter lite och hinna skriva nya, bra grejer. Sedan för att pandemin slog till. Vad är den nya lyxen i tider av pandemi? Handlar allt om att vara fri från ohälsa, egentligen? Kanske är det bara det som är lyxigt – att ha hälsan. Allt annat är add-ons. Bra att ha.
Obs! Tekniken strular för mig, så därför har jag inte lyckats mixa det här avsnittet. Det är inspelat och klart. Men så tänkte jag: Vad handlar detta om? Det handlar ju inte om att jag ska få en viss teknik att fungera, utan om att jag ska reda ut mina tankar om den nya lyxen. Keep it simple, stupid. Så nu får ni helt enkelt läsa mina texter, rakt av, som de blev. Förhoppningsvis kan jag få upp skrivtakten också, när jag slipper lägga timmar på att klippa och annan teknik. Nu fortsätter texten:
En förtext angående en viss pandemi
Men det jag pratat om, fortsätter det att vara lyxigt? Rent vatten, javisst. Fast mycket av det jag pratat om, från att skriva för hand till att ta vara på sin tid, handlar i grund och botten att vi lever stressiga, tidsfattiga liv där vi prioriterar konsumtion och yta framför relationer, eftertanke och djup. Då blir liksom allt som tar lite tid och är lite besvärligt väldigt svårt att få tag i och därmed lyxigt. Eller hur?
Njäe, inte riktigt. För allt eftersom pandemin framled så fick jag – och säkert många andra – syn på att det som jag verkligen längtade efter var just relationerna, att träffas. Nu när det verkligen inte gick att träffa exempelvis min gamle far, så saknade jag våra tisdagsmiddagar så alldeles väldigt mycket extra. Min son tog studenten, och trots att han hyllades på bästa sätt av grannar och vänner, så saknade jag min familj som inte bor i samma län som jag eller som ingår i en riskgrupp.
Möten för struntprat och kreativitet
Och efter det sjuttielfte zoom-mötet med mina arbetskamrater började det kännas lite fattigt, trots att vi även före pandemin hade en digitaliserad arbetsplats och brukade hänga på just Zoom och Teams, det som blivit allmängods nu. Min arbetsplats är nationell och vi har medarbetare i flera olika städer. Men vi saknade de där tankemötena då vi ses i över ett dygn och skapar nytt. De mötena hade tidigare känts som mindre viktiga – nu vet jag att det är de som binder samman vår arbetsgemenskap och ger utrymme för både lite struntprat och mycket kreativitet.
Vi är många som har arbetat hemifrån under pandemin, och många har känt att de mått bättre av att exempelvis slippa pendling. Andra har mått dåligt och har saknat gemenskapen på arbetsplatsen. Själv har jag trivts mycket bra med att arbeta hemifrån och har fått mer tid åt att både komma i form och få styr på min ostyriga trädgård. Att min äldste son, som då gick i gymnasiet, fick bedriva sina studier hemifrån i våras, tyckte han väl var så där. Men jag kände tacksamhet över att få tillbringa lite extra tid med honom som snart ska vidare i livet. Det var lite mammabonus.
Det som är lyx för mig …
Så vad kan man säga – att det är olika? Att det beror på vad som är lyx för en och inte för en annan? Jovisst. Men också att de trender som vi redan sett har förstärkts i skuggan av pandemin. Om du redan tidigare hade en flexibel arbetssituation, var det lättare för dig att ställa om. Om din arbetsplats redan var digitaliserad, eller om du har erfarenhet av att strukturera upp din arbetsdag oberoende av plats, så underlättade det också.
Jag tänker att alla som fått nos på den nya lyxen redan tidigare, har fått lättare att ställa om under krisen. Eller ställa om – jag kan nu bara tala för mig själv, men jag upplever att en hel del som jag tycker är besvärligt i dagens arbetsliv har lyfts bort. Fikasnacket om alla dyra och i grunden stressande aktiviteter som arbetskamrater genomfört under helgen. Allt jämförande av barn, kläder, semestrar, bostäder, fritidssysselsättningar som pågår jämt under en vanlig arbetsdag.
Att inte behöva lyssna på allas semesterplaner, och sedan, när sommaren är över, få höra om hur det var i Provence eller Thailand eller på den där härliga vandringen över Kamtjatka.
Att safta och bara ta det lugnt
Jag har semester nu, och jag är hemma. Tar hand om huset. Fryser in bär och kokar saft. Lagar goda maträtter tillsammans med familjen. Har distansfika med och går ärenden åt pappa. Känner in och tar det lugnt. Det är lyx, tycker jag.
Hur som helst, den nya lyxen. Jo, den finns. Den är viktigare än någonsin. Så jag fortsätter mitt skrivande och min podd.
Nu tänkte jag att du skulle få lyssna på en lite kortare djupdykning om gammal och ny lyx som jag skrev lite tidigare i år. Hoppas du gillar den!
Gammal och ny lyx
På den tiden jag reste mycket i jobbet, var jag ofta i Stockholm och då passade jag gärna på att promenera så mycket som möjligt.
Stockholm är, som du ju vet, en mycket promenerbar stad, och det är rimligt att ta sig från Sveaplan i norr till Skanstull i söder på lite drygt en timme. På vägen passerar man Gamla stan, och om man vill undvika den värsta kommersen på Västerlånggatan är ett alternativ att gå längs Skeppsbron. Här prålar de höga, smala husen från 1600- och 1700-talen, och ser man det på lite håll, från Skeppsholmen kanske, så ser stan ut som ett vykort.
Gamla pengar, har jag tänkt. Skeppsbroadel. Jojo.
Det svenska begäret
Men det var innan jag läste introduktionen till boken Det svenska begäret, i redaktion av forskarna Klas Nyberg och Paula von Wachenfeldt. De beskriver där den konsumtionsboom som grundlades under 1600-talet och slog igenom med full orkester under 1700-talet. I Stockholm, och runt om i Europas storstäder, fanns det nu varor på marknaden som man aldrig tidigare haft tillgång till. Nya världar upptäcktes, och från dem kunde driftiga handlare och exploatörer hämta hem varor: bomull, kaffe, siden! På grund av denna lyxkonsumtion fick vi nya typer av hantverkare, detaljhandlare, tjänstefolk och fabrikörer, och med denna växande medelklass ökade konsumtionen ytterligare.
Lyxkonsumtionen (—) bars framför allt upp av en växande medelklass: hantverkare, fabrikörer, ämbetsmän, borgarfruar, tjänstefolk och detalhandlare. (—) Till och med de fattiga köpte fabrikstillverkat linne och importerat socker från Västindiens slavplantager. (–) Skeppsbroadeln, som var primus motor i processen, var själva exponenten för den nya lyxen som alltså representerar något fundamentalt nytt jämfört med de gamla adliga.
Klas Nyberg och Paula von Wachenfeldt
Den nya lyxen
Den nya lyxen är alltså inte så nytt som begrepp. I historieforskningen finns begrepp som the old luxury och the new luxury. The old luxury är adelns lyx, Marie Antoinettes lyx, den ärvda lyxen.
The new luxury är borgarnas lyx, de borgare som var sina egna lyckors smeder under 1600- och 1700-talet, de som arbetade ihop till enorma rikedomar som ostindiefarare och grosshandlare. Och sedan blev det också en ärvd lyx, och gammal.
Boken Det svenska begäret handlar om lyxens svenska historia, så jag kommer säkert tillbaka till den fler gånger i podden. Jag menar, en bok med meningar som: “Lustjakter har rönt försvinnande liten uppmärksamhet i svensk forskning överlag” – ja, den måste man väl bara älska!
Noveau riche och parvenyer
Ett annat uttryck för detta med att själv ha skaffat sig en förmögenhet är noveau riche, alltså nyrik fast på franska. Det används väl uteslutande nedsättande – de med gammalt kapital ser ner på de som nyss fått tillgång till pengar, och genom koder och symboler kan de gammelrika exkludera de sociala klättrarna, de nyrika, parvenyerna.
Det är ju ett sätt att bibehålla den makt som hör till stor ekonomisk rikedom: Man kan definiera vad som ska anses som raffinerat och moraliskt högstående, och på det sättet kunna särskilja sig från pöbeln. Det blir kanske ett sätt att rationalisera inför sig själv varför just jag ska ha mycket pengar medan medmänniskan på gatan framför mig inte har ett korvöre. Man tänker kanske: Jag är en förfinad själ med goda vanor och är därför värd att vara ekonomiskt rik.
Jag tänker att det går väl några generationer så är de nylyxiga och nyrika en del av etablissemanget, som känner alla koder och så kan de i sin tur trycka till nya sociala klättrare. Det är som om det alltid finns någon att trycka till, alltid någon känsla av makt att försvara.
Redan de gamla romarna
Efter lite läsning blir jag själv lite tilltryckt, för jag trodde att detta med att trycka till sociala klättrare var något som hörde ihop med industrialismen och de senaste seklens sociala rörlighet. Men pyttsan.
I exempelvis antikens Rom skiljde sig i senaten Homo novus (eller Novus homo som det också kallades), alltså den nya mannen, från Nobilis, alltså de kända männen. Nobilis ärvde sin makt och sina kontakter, medan Homo novus betecknade en man som var den första i sin släkt att bli senator. Flera i dag välkända senatorer var homines novi, som Cato och Cicero, och trots dessas otvetydiga briljans blev många av dem aldrig riktigt accepterade av Nobilis.
Vi har förresten kvar ord som härrör från Nobilis – i svenskan nobel, och i engelskan noble och nobility.
Redan de gamla kineserna
Även i Kina under slutet av Ming-perioden, i höjd med 1500-talet, växte det fram en grupp nyrika. Istället för att enbart ägna sig åt självförsörjning började man att ägna sig åt handel, och den kom att blomstra. Dessa nyrika ville tillägna sig den glamour och sociala anseende som den gamla eliten hade, men de gjorde det på ett annat sätt än deras nyrika samtida på Skeppsbron.
Istället för att bara plöja ner pengarna i kläder och byggnader, stöttade man gärna konsten och litteraturen, vilket gör Ming till en av världens mest kulturellt högstående perioder i världshistorien. De nyrika utmanade inte makten utan ansträngde sig för att vara dygdiga konfucianer. Att vara en konfuciansk vis man var högre ansett än att vara monetärt rik, och genom konfucianismen höll man högt de traditionella kinesiska sederna, som anses viktiga för ett gott samhälle: en god moral, ett gott liv och god mat.
Selfmade men
Så att vara den som skapat sin egen rikedom behöver inte alltid skapa oro i gamla maktstrukturer. I vissa länder uppmuntras de nyrika, och där finns inte grunden negativa konnotationer. Tänk till exempel på The Selfmade man i USA. Det lär ha varit den amerikanske politikern Henry Clay som myntade det 1832, och det närmast mytologiska begreppet the self made man betecknar den enkla mannen som med sina egna händer bygger sin framgång, om det så är i staten, kulturellt eller ekonomiskt – ibland allt.
Benjamin Franklin, Ralph Waldo Emerson och Andrew Carnegie är exempel på sådana som ofta benämns som selfmade men – ja, det är ju nästan uteslutande män som är selfmade.
Men i ett sammanhang
Men det finns kritik mot the selfmade man, där man gärna framhåller att den självskapade mannen inte lever i ett vakuum. Den italiensk-brittiska ekonomen Mariana Mazzucato beskriver i boken The Value of everything det allmännas roll i samhällets värdeskapande. Man skapar inte en förmögenhet från ingenting, utan i en kontext, och därför ska man dela med sig av sin framgång till resten av samhället. Du står alltid på någons axlar.
Den amerikanska politikern Elizabeth Warren höll ett uppmärksammat tal 2011 på samma tema – i min översättning:
Ser du, du byggde en fabrik och den blev något alldeles fantastiskt, eller en bra idé. Gud välsigne dig för det. Behåll en stor del av det. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är att du tar en del av det och betalar vidare till nästa person som kommer efter dig.
Elizabeth Warren
Så illa kan det inte vara
Kommer att tänka på teveserien Downton Abbey, där den amerikanska arvtagerskan – modern, Cora – gifter sig med Robert Crawley, Earl of Grantham, som ärvt mer titlar och slott än pengar. Det var new luxury som möter old luxury, new world som möter old world. Spänningen mellan Coras amerikanska nyrikhet och Lady Grantham – så underbart spelad av Maggie Smith – och hennes gamla pengar är en av de viktigaste drivkrafterna i hela serien. Det är ju en serie fylld av underbara citat, och en ordväxling mellan Cora och Lady Grantham kan illustrera spänningen – i min översättning:
Cora säger: Jag kanske skickar över henne [till USA] för att besöka min moster. Hon skulle kunna lära känna New York.
Lady Grantham säger: Åh, jag tror inte att läget är fullt så desperat.
Den rikes börda
Så samtalet pågår. Vad ska du göra om du helt plötsligt blir rik? Finns det några moraliska eller sociala förpliktelser i att bli mycket rik?
Oavsett om det är old eller new luxury, så här har det varit: lyxen avser det åtråvärda, det som kostar en förmögenhet. Det var inte för dig eller mig. Det är för dem. De andra, de monetärt rika.
Vad innebär det att bli rik? Känslan av fattigdom är relativ – den beror på vilka inkomster omgivningen har – men det är ju känslan av rikedom också. Om du är börs-vd och du har en halv miljon i månadslön och kompisen som är vd för ett annat börsnoterat bolag får en miljon i månaden. Då är du ju inte fattig, men du är ju inte så rik heller. I varje fall inte lika rik som din kompis.
Sudden Wealth Syndrome
Att hastigt bli mycket rik kan vara plågsamt och utlösa en identitetskris. Vem är jag? Psykologen Stephen Goldbart kallar detta Sudden Wealth Syndrome, Plötslig-rikedom-syndromet. Det är den plötsliga rikedomen som kan uppstå vid en stor lotterivinst, ett oväntat arv, en lyckosam försäljning av en startup eller liknande, och där du inte långsamt vant dig vid tanken på att du har god tillgång till pengar som du gör om du exempelvis är född in i en välbärgad familj.
Goldbart har identifierat att det finns stor risk för att personen känner sig osäker, får skuldkänslor och blir isolerade, vilket kan leda till oro, sömnlöshet och depression – och på sikt att din nyvunna rikedom kan rinna ut i sanden.
De goda råd som ges för dessa plötsligt rika är att fort som attan skaffa sig en finansiell rådgivare – och psykologhjälp.
Man kan alltid bli rikare
Det finns ingen gräns för hur rik man kan bli, och det är den rikes sorg. Man kan alltid bli lite rikare, och din nästa kan alltid bli lite rikare. Det tar aldrig slut. Någon skulle kanske kalla det girighet. Jag tänker att det handlar om relativitet och vilka grundläggande värderingar man har.
Jag tänker att de där rika Ming-köpmännen ändå hade något i kikaren. Ming har lämnat efter sig värden i form av exempelvis utsökt trädgårdskonst och litteratur – ett resultat av mycket pengar på kort tid och ett lyxigt leverne, men ett arv vi alla kan få glädje av. Även om jag inte vill romantisera, och det var en annan tid. Men att se på lyx på ett annat sätt än att bara konsumera, det är något att eftersträva. Pontus och Göthilda Fürstenbergs konstsamling på Göteborgs konstmuseum är ett annat, lite mer närliggande exempel, där nyrik lyx kommer de många tillgodo.
Gammal och ny lyx som består
Sedan kan mycket av den lyx som forna tiders rika och nyrika lämnat efter sig – som husraden på Skeppsbron eller de kungliga slotten – vara en kulturgärning som glädjer många i dag, även om den inte skapades för att vara det. Och till vilket pris?
Är det inte bättre med en lyx som vi alla har en rimlig chans att sträva efter? Vi kanske inte kan uppnå den alla gånger, men vi kan gemensamt försöka skapa den. För vi lever ju i ett sammanhang, och det är väl bättre med en lyx för de många än en för de få?
Det är en av anledningarna till varför jag vill definiera en ny lyx. Men det finns fler. Häng med i framtida fördjupningar!
Mer läsning om gammal och ny lyx
- Klas Nyberg och Paula von Wachenfeldt, Det svenska begäret
Foto: Yoko Correia Nishimiya o Nick Fewings on Unsplash