Nu vill jag berätta om djuren på Kyllingaröd. Ni ska väl har djur, är en fråga jag ofta får. Och ja, det ska vi väl. Men frågan är om vi inte redan har ett helt menageri. Och mer lär det bli.
Det började i moll. I vårt idoga städande gjorde vi fynd som en hel kull ihjälbrända sorkungar (deras mamma hade berett ett bo i en flaska som låg i solen), upplösta kattkadaver (det finns rätt många vildkattor i trakten) och en helt mumifierad hund.
Eller vi och vi – det var Kristian som gjorde fynden och jag tittade åt ett annat håll. Det är jag tacksam för. Jag grävde jyckens grav och kontaktade polisen, men det var ingen som hade efterlyst en hund i närheten av gården. Men vem vet hur länge den legat där.
Nu vilar hunden vid en vacker sten, alldeles invid Smirres åker, med utsikt åt havet.
Samba och fåren
Första året hann vi inte fundera så mycket över djurlivet. Främst för att det var så mycket annat att stå i, men det var en ganska fattig bit mark vi tagit över. Två och ett halvt hektar blåsig vall med sumpiga områden.
Året därpå lånade vi ut en del av marken till vår granne Jonas, som stängslade in den och lät sina får gå där på hösten.
Vi tackade dem för att de betade gräset, och så bjöd de på fin underhållning. Det där elstängslet som Jonas satt upp, det såg de mer som en idé. Tur att jag inte kommit igång med några odlingar.
Med sig hade fåren ett envist russ, Samba. Samba hade framlevt sina dagar på en ridskola och blivit en tjurig dam på ålderns höst. Jonas förbarmade sig, och nu gick hon med fåren.
Dammen blir till
Vi gjorde en damm av flera anledningar, och det kommer jag återkomma till. En anledning var att attrahera vilt. Sent hösten 2020, efter fåren och Samba flyttat över till Jonas egna hagar, fick vi hjälp att bland annat gräva dammen. Den fylldes på av sig själv, turligt nog, och till sommaren hade vi en helt fantastiskt vacker damm.
Vi fick hyresgäster kort efter. Först kom sländorna, skräddarna och andra vatteninsekter. Sedan kom vattenfåglar som gräsänder på besök. En dag tittade jag upp från grönsakslandet och två svanar flög över mitt huvud, ner till dammen, rundade den och flög sedan tillbaka.
Fåfängt planterade jag en del våtmarksväxter från fina plantskolan men de blev omedelbart uppätna av de lokala rådjuren.
Dammen skördar ett offer
Men innan vi kom så långt, hann dammen skörda ett dödsoffer. Vi fick det berättat oss av grannen. Samba, det pensionerade russet, rymde från sin hage en vinterdag och galopperade i full karriär ner till vår damm – och hoppade i. Vinterbad för fyrtioåriga gamla russdamer är inte tillrådligt. Stackars Samba fick hjärtfel och dog.
Förutom Sambas frånfälle har dammen mest gett liv. I år, 2022, upptäckte jag och Samuel paddyngel i mängder, och det blev massor av paddor. Paddorna har jag sedan stött på lite här och var på markerna, och vi hälsar artigt på varandra.
Ängen ändras
När vi tog över marken stod sorkhålen tätt. Som om gräset hade fått akne.
Men under de få år vi haft gården har hålen glesats ut. Jag vet faktiskt inte varför, men jag har några teorier. En är att vi helt enkelt inte ser dem, eftersom gräset blivit högre. En annan är att sorkarna inte gillar att vara hos oss just för att gräset är högre. Att vi grävde dammen och en del annat helt klart ha stört dem. Jag upplever det som att det är färre högar där fåren gick också.
Sedan har växtligheten på ängen ändrats. Vi har flyttat runt en del matjord, så en del mark blir magrare. Där såg det ut så här sommaren 2021.
Insekterna gillar läget
Sedan 2021 har jag också sett till att så blommor i grönsakslandet, och det har också varit mäkta populärt. Tagetes-, dahlia- och grönsgödslingsrabatten som ni ser här fick jag riva upp under senhösten för att kunna sätta vitlök, och det surrade argt av en massa olika blomflugor, bin och andra insekter som jag inte är på förnamnsbasis med.
En del av mig önskar att jag hade kunnat lägga ner mer tid på kartläggningen av djur och växter, men tyvärr har det inte varit möjligt. Men jag försöker fotografera flitigt.
Fåglarna
Bara fåglarna på Kyllingaröd är ett kapitel för sig. Tre olika sorters rovfågel har jag sett, med gladan som den absolut vanligaste rovfågeln. (Den hänger säkert också ihop med sorkarnas diskreta tillvaro.)
Hela grisstallet är sommartid rena semesterparadiset för ett gäng ladusvalor som har sommarresidens där. Ut och in flyger de, och vi blir ibland utskällda efter noter om vi sitter och fikar i ladan och råkat hamna under ett bo. Att bli utskälld av en ladusvala är inget att rekommendera – man lovar att aldrig göra om det igen, vad man nu någonsin kan ha hittat på.
Sedan blir det höst och då flyger de tillbaka till Afrika igen.
De korkade fasanerna
Men det finns fler fåglar.
Vi har ett gäng sällsynt korkade fasaner som huserar på vår mark. De gillar att det långa gräset och att jag inte är så noga i hörnorna. Och de gillar vår uppfartsväg, så rätt som det är så slänger de sig framför bilen. Och sedan är det som om de har all tid i världen. Tuta? Vad är det? Även om vi går ut ur bilen och hojtar på dem, så tar de det långsammaste benet före. La-di-da.
Klicka här för en film på detta.
Och så har vi – precis som alla andra – flyttfåglarna. Gässen som inte riktigt vill flytta. Som flyger söderut, och sedan tillbaka igen. Och så söderut igen. Den här bilden tog jag i måndags, och då var de verkligen på väg i sydlig riktning. Så det blir väl vinter nu ändå.
Granndjuren
Gården är omgiven av domesticerade djur, och då inte bara av Jonas får. Det är kor både i skogen åt havet och i Pes hagar, och i hagarna ännu längre bort.
Jag tror att de tycker att vi är väldigt konstiga.
Och – man brukar ju tala om ko-ögon, men öronen! Är de inte bara bäst!
De mer omtalade djuren
Men, säger någon, var det inte hos er det finns varg? Jo, så är det.
Den skånska vargfamilj som har skapat ett revir och fått ungar, den lär bo i närheten. I närbelägna Huaröd har en fårägare fått sina får rivna.
Jag är för vargar och tycker att alla djur ska få finnas, inte minst topp-predatorer. Det är viktigt att djurägare får ekonomiskt stöd att sätta upp inhägnader och skydd samt får ersättning för rivna djur. Jag förstår också att jägarna tycker att det är lite trist att det blir färre hjortar och älgar. Men om jag inte missminner mig så dör mer än trettiotusen rådjur och femtusen älgar i trafikolyckor varje år, så då är ju bilen en värre bov i dramat än vargen.
Jag hittade ett rådjursben på vår mark för ett tag sedan – klöv upp till knät ungefär. Om det är en varg eller en hund som tappat det, det vet jag inte, men det är knappast rådjuret själv som går och tappar en kroppsdel så där. Jag hade tyvärr inte mobil eller kamera med mig när jag hittade benet, så just nu känns det som om jag drömt det hela.
Viltkameran
Därför blev jag verkligen glad över min födelsedagspresent, en viltkamera. Eller åtelkamera, som jag lärt mig att det heter. Jag satte upp den för några veckor sedan, och så lät jag den sitta uppe ett tag. Vi placerade den på en stolpe vid dammen.
Någon varg fastnade inte på kameran, men desto fler dovhjortar.
Har ni djur, eller?
Så nej, vi ”har” kanske inte djur. Men det saknas inte djur på gården. Och om vi får fortsätta att skapa mysiga habitat för olika typer av djur, så kan det förhoppningsvis bli fler.
Det är roligt att hälsa på paddor som man känt ända sedan de var små yngel. Det är kul att väcka sina gamla fågelkunskaper vid liv. Och det är spännande med varg, men också med humlor, bin, steklar och alla möjliga andra tjommar som tycker att vi har fixat ett bra ställe. Jag har inte ens nämnt de spanska skogssniglarna, daggmaskarna, myggorna och myrorna som också gillar att vara på gården, men jag tänker att de får uppmärksammas i ett senare avsnitt, om grönsaksodling.
Så det finns massor med mer att utveckla och upptäcka, tillsammans med djuren.