Följ med från Tidaholm till Tomelilla … På golvet i härliga Smakbruket i Tomelilla (tidigare Österlens matmarknad) står en fin liten lastbil. Den köptes av en skånsk arkitekt 1974. Han hade en tanke – att genom dess renovering få mer tid över tillsammans med sönerna.
Men hur inregistrerar man en bil som inte tycks ha någon märkesbeteckning. I papperna stod skrivet ”Johanssons special 1929”? Så arkitekten gav sig ut på en resa för att spåra vagnens ursprung och hittar då följande.
Byggde sin egen bil
Det handlar om en smed i Tidaholm. En Oscar ”Grov” Johansson, som hyrt ett garage i staden för att på kvällarna där bygga sig sin egen bil. Troligtvis till hustru Klaras stora lättnad som säkert tröttnade på svetslopporna och smutsen hemma på Villagatan 12.
Detta kan tyckas smått fantastiskt, men bruket där Grov arbetar tillverkar både brandbilar och lastbilar. På något sätt har han kommit över en T Ford-motor som han lyckats kapa på mitten åt sin tvåsitsiga kupé med tio hästkrafter. Allt för att slippa bussens skumpande ner mot familjens sommarstugan vid Vätterns strand.
Kreuger-kraschen
Men hur kom bilen från Tidaholm till Tomelilla? Jo, ödet vill nu annorlunda. Kreuger-kraschen drabbar Tidaholm dubbelt. Vissa uppgifter tyder på att Grov arbetar på tändsticksfabriken Vulcan, medan andra menar att han lyfte lön från Tidaholmsbruket. Oavsett så har familjen Wallenberg ett engagemang i Scania-Vabis. När egendomarna efter Kreugers självmord nu tas över passar man på att göra sig av med konkurrenten.
Om Oskar Johansson då söker sig till tändstickorna är det lika illa där. Detta företag har nämligen också varit en del av Kreugers imperium och här halveras arbetstillfällena. Staden delar snart ut mat till arbetslösa och flertalet tvingas dra sig fram på nödhjälpsarbete.
Bilen blir till en lastbil
Men Grov är av annat virke. Han håller fast vid sin skapelse under depressionen.
Efter Kohandeln 1933 börjar det sakta bli bättre. Så att Grov äntligen kan få styra sin vagn som han ursprungligen tänkt.
Men sen kommer Hitler till makten. Grov ser tecknen i tiden med bensinransoneringar och svårtider. Strax före krigsutbrottet 1939 registreras därför bilen över på en trädgårdsmästare. Han kanske får dispens för sin viktiga syssla då den nu byggs på med ett mindre flak inför en omregistrering till lastbil. Drömmen om privatvagnen försvinner.
Bilen kommer från Tidaholm till Tomelilla
Under 50- och 60-talet framlever sedan hybriden ett stillsamt liv i skuggan ända tills arkitekten 1974 köper den.
Arkitekten arbetar hårt och upptaget, men emellanåt ägnar sig han och hans två pojkar åt att renovera Grovs skapelse.
Jag pratar med en av sönerna, den nuvarande ägaren, Jonas Åkesson på telefon om den där tiden.
– Det var en lång process för mig att få in den i registret igen. Jag lade ner mycket jobb på det innan det godkändes.
– Fick ni den sedan helt färdig?
– Vi gjorde lite jobb med hjulaxlarna, bottenstyckena och så där. Men länge blev den stående. Pappa hade andra bilar också. Han dog för 14 år sedan.
– Jag har själv haft sådana tankar, säger jag. Att starta vissa projekt för att komma närmre varandra. Men på ett eller annat sätt blir det inte så ändå.
– Nä, det är märkligt, säger Jonas Åkesson. Man ryker ihop om saker, eller så blir det svårt att hitta tid. Fast pappa grundlade nog ett motorintresse där för mig och min bror.
Mitt i restaurangen
Smakbruket är en härlig saluhallsliknande byggnad mitt i Tomelilla med långt mycket mer än bara Österlenprodukter. Man arbetar nära med en rad lokala mathantverkare.
Grovs bil står placerad mitt i restaurangen. En del har varit gnälliga och menat att en bensinbil inte hör hemma bland de ekologiska produkterna. Andra har sett vad Jonas ser, nämligen ett gammalt och gediget hantverkskunnande.
– Herregud, att bygga en egen växellåda på 20-talet. Det motsvarar ju nästan att bygga en rymdraket på 2000-talet. Vilken fingerfärdighet.
Det råder ingen tvekan om att smedsyrket förr var en lyckligare tid. Detta var ju innan ingenjörerna började strömlinjeforma produktionen. I smedjor på landsbygden var förvisso arbetsdagarna långa. Men det berodde på att man blandade upp dem med kundmöten, öldrickande, kreativ lekfullhet och en möjlighet att ta en paus när det själv passade. Grov umgicks med två andra smeder i trakten och det säger en del att han på sin fritid hyrde sig ett eget garage för att under så många år ge sig in i detta arbete.
Jonas nämner kort:
– Jag fick samtal från några släktingar till Grov faktiskt. Hur de ville komma ner och hälsa på för att ta en titt på bilen. Jätteroligt. Det fick dom ju gärna.
– Den har fått ett nytt liv nu, eller hur?
– Det kan man säga. Livet går vidare oavsett hur vi planerar.