Hur kommer du på det du skriver, mamma? undrade sextonårige sonen med filmdrömmar. Varifrån kommer det?
Och jag kan bara säga som det är: att det bara kommer över mig. Att det är som en röst med tydlig diktion. Sedan är det bara att skriva ner det hela.
Och så säger jag att det är olika för alla, att det bara är som jag har det.
Jag hade kunnat tillägga att rösten kommer oftare ju mer jag skriver, men jag säger att det bara är att skriva på, så kommer det.
Jag säger inte att jag har slutat skriva för jag orkar inte med bruset, att bli vrångläst, att sticka ut huvet och få det effektivt avhugget.
Jag säger inte att jag ändå hör den där rösten. Inte lika ofta. Men den överger mig inte.