sophämtning - picknickkorg

En sannsaga om sophämtning

En dag damp det ner en faktura.
Sophämtning på vår ödegård? Men vi har inga hushållssopor. Än mindre ett hushåll, för det har vi som distans-renoverare hemma i Höör-villan.

Samtidigt drog vi oss till minnes de där två tippade sopkärlen som stått lite vagt placerade runt vår servitutväg. Skulle de vara våra?

Ok, man får ansöka om dispens för hushållssopor.

Men det blev avslag direkt. De tog fasta på min egen formulering om att vi reste upp på helger och långsamt renoverade. Vilket var detsamma som ”nyttjandet av gård”.

Välkommen till fritidhusklubben

För så är det. Bara det faktum att du sätter din fot på dina nya ägor gör att det ringer klockor hos sopgubbarna. Faktiskt långt innan dess – så snart du köpt fastigheten. Detta eftersom kommunala blanketter och kolumner saknar rutan ÖDEGÅRD så har du redan vid ditt köp ofrivilligt hamnat i FRITIDSHUS-klubben. Kommunen ser genast framför sig kastade pizza-kartonger, tomburkar och allehanda rester av det lyckliga säsongslivets take-away-tillvaro. Och då står där plötsligt en dag två tunnor så där lite vagt vid din tomtgräns utan någon tidigare kontakt.

Vi överklagade och förklarade att vi skulle kunna ta med de eventuella soporna hem. Men det är ju inte tillåtet heller. Inte ens ett snytpapper får lämna tomten på annat sätt än via soptunnorna. 

Vi försökte se det ur kommunens perspektiv. Att vi skulle betala grundavgiften – den som finansierar återvinningscentralen – det är alldeles självklart. Och hade vi kunnat bo på gården, så hade det ju varit ett slags fritidshusboende. Då hade det ju varit helt rätt av kommunen att ta betalt för hanteringen av hushållssopor. 

sophämtning - picknickkorg
Tja, vi skapar ju inte så mycket sopor. Hur mycket sophämtning behövs då?

Det var bara ett problem med sophämtningen

Vi producerar ju inga sopor. Allt vi gör är att forsla en picknickkorg fram och tillbaka fylld med 

  • en kaffetermos 
  • varsin urdiskad glassbox med dagens kalla lunch
  • varsitt par bestick  
  • varsin vattenflaska 
  • ibland en förmiddagskaka i urdiskad gräddfilsburk.

Samt såklart  pyttliten urdiska snapsflaska där kaffemjölken får bo i.

Alla burkar och kärl återvänder hem, om och om igen. Inte som skräp. Utan som emballage, i återvunnen form.

– Men när ni går på toaletten då, sade handläggaren? Använder ni inte våtservetter då?

Nej, toapapper, sade jag sannskyldigt. Som Karin tömmer ut tillsammans med kisset från toaspannen vi diskret placerat längst inne i grisstallet.

Det var då miraklet skedde

Hur Kristianstad kommuns handläggare faktiskt erbjöd oss dispens från sophämtningen. Annars hade två helt överflödiga soptunnor fått bekostas av oss månad efter månad under vår långsamma renovering. Men trots att vi som ödehus-renoverare inte fanns med i deras rutiner, så köpte man långsamt våra argument. Vi behövde inte betala för luft.

De önskade oss lycka till och gav oss samtidigt tipset att vi i framtiden, när situationen ändras, välja att dela en soptunna med våra grannar för att minska avgiften – och resursslöseriet.

Ett riktigt vettigt tips. För vad gör man med all framtida emballage-plast? Tips någon? 


Läs mer om hur vi arbetar med kretslopp, sophämtning etc:

Lilja | Olsson är en verksamhet i uppbyggnadsskede. Följ oss gärna här!

Top Reviews

Mera! Mera!
Hyra verktyg eller inte