Vi kunde direkt se att någon odlat på gården. Det fanns spår av paradrabatt och bärbuskar, och vissa områden hade fin, stenfri jord. Men hur skulle vi kunna väcka liv i en gammal trädgård? Och vad menade vi egentligen med trädgård, när hela fastigheten var på 2,4 hektar?
Det finns ett evigt råd kring att ta över en gammal trädgård, och det är att vänta. Istället för att rusa åsta till ett garden center och komma hem med tre halvvissna thujor, ska man invänta och se vad som kommer upp av sig själv. För hur övervuxen och trist en trädgård än ser ut så har nästan alltid några påskliljor och kanske en syren överlevt.
Kommersiell odling
Hela fastigheten har varit uppodlad, det visste vi, men det har ju handlat om odling för försäljning eller som djurfoder. Gården hade grisuppfödning under sin glansperiod. Året vi köpte, 2019, växte det vall överallt, eller på vanlig svenska: gräs. Gräs och skräppor.
Det fanns inte en chans att vi skulle kunna göra något av hela marken innan vi kan flytta in. Vi har planer på att exempelvis ha får som betar, men de behöver passning. Så vi bestämde oss tidigt för att låna ut den sydligaste delen till vår granne Jonas, som bland annat odlat råg och korn där under de senaste åren. Här kan du läsa lite om vad vi gjorde av den spann korn vi fick från vår egen odling.
Den gamla trädgården
Men runt huset kom det upp perenner och lökväxter av olika slag. Bakom garaget stod det en morgon i april ett gäng knallgula påskliljor och sa godda.
Och längs med det gamla boningshusets södervägg kom det upp pioner, dagliljor, iris (Iris x germanica) och spireor.
I det området som kallas för ”berså” på kartan – med risk för att gå händelserna i förväg så har vi bestämt att det verkligen ska bli en berså här – hittade vi mängder av snödroppar (Galanthus nivalis), syrener, några skraltiga rosor. Och så fanns där en rejäl rugge med kejsarkronor, Fritillaria imperialis! Vilket fynd. Under linden trängdes fler iris.
Linden
Linden är förresten en historia i sig. Det hade varit ett stort träd med grenar som nästan sträckte sig över grisstallet. Den tidigare ägaren var rädd att trädet skulle välta över stallet, så han sågade av det ungefär fem meter upp. Det blev en enda högstubbe kvar av detta mäktiga träd, som tidigare varit ett riktmärke.
Men det är så med lindar, att de tål hård beskärning. Förr hamlades lindar, och det är väl inte osannolikt att även vår lind hamlats och blivit till djurmat. I vilket fall som helst överlevde den motorsågen och slog en massa nya skott.
Så när vi tog över gården såg linden ut som en godisklubba, ni vet, en sådan där rund som Krakel Spektakel håller om i boken när han köper en klubba. De följande två åren såg det ut som ett leksakstroll. I år ser linden mer ut som en vanlig lind. Fåglarna har flyttat in och det är ett himla liv. Linden står.
Stora maskiner
En dag var Kristian ensam på gården. Han fick låna en hjullastare av vår granne Jonas. Uppgiften för dagen var att skrapa undan bakom garaget, men för att vara lite trevlig tog han och grävde i den del som vi nu kallar bersån. Det blir ju ett jättefint potatisland, tänkte han.
Det ingen av oss visste var att jorden på Kyllingaröd beter sig helt annorlunda än den som vi är vana vid från Höör. I Höör är utmaningen att ha trädgård på det som tidigare var en rullstensås, vilket enligt myten var Höörs bästa kantarellbacke på 1930-talet. Det har sina sidor, men fördelen med alla stenbumlingar och grus är att det håller sig i schack. Kör man på det med stora maskiner så händer det inte så mycket.
Det blir silt till pannkakorna
Men i Kyllingaröd är jordmånen silt. Det är en mittemellan-mån, om man tänker sig att grus och sand är på ena sidan och tung lera är på andra. När silt mättas med vatten blir det som en pudding. När den trycks till eller är torr så blir den som cement. Så om någon kör på marken med en hjullastare, tja, då blir det hårt.
Så när jag, Karin, kom till gården nästa gång, och Kristian så glatt skulle visa det han gjort, möttes jag av några kvadratmeter stenhårda silt-åsar. Men trots allt hade nog någon odlat på den här marken innan, så helt hopplöst var det inte. Jag tryckte i ett gäng sättpotatisar och hoppades på det bästa.
Varför potatis? Jo, potatis är en bra gröda att starta en jord med. Det är en stryktålig växt, den gröna blasten täcker jorden (vilket ger färre ogräs) och så får man nästan gratis en jordbearbetning eftersom knölarna tränger sig ner i marken. Är man dessutom flitig och kupar får man en bra odlingsjord nästa år.
Mirakel i potatislandet
Ibland kan jag tänka att någon gud skickar ner lite guld till oss så att vi ska fortsätta att orka. För trots tuffa odlingsbetingelser blev det en fantastiskt fin potatisskörd.
Ja, den var så stor att vi började yra om att odla i kommersiell skala direkt. Nu har potatisskördarna 2021 och 2022 inte alls blivit så framgångsrika, så vi har lugnat oss med den tanken, men just där och då var det fantastiskt. Vi har odlat mycket potatis i Höör så vi visste hur god egenodlad potatis är – jag väljer nästan alltid ut sorter med gourmetkvaliteter – men den här var nog det godaste jag ätit.
Så hur var det nu med att väcka liv i en gammal trädgård …
Ja, jag vet fortfarande inte var gränsen går för vad som är trädgård och vad som är odlingar på den här gården. Jag hittar fortfarande vinbärsbuskar, pioner och andra ”ädla” växter på de mest besynnerliga ställen.
När potatisarna var upplockade delade jag på och flyttade pioner och dagliljor från den gamla söderrabatten till det nya odlingsområdet. Jag satte också vitlök där, och det blev bra. Men sedan ville ödet annat, och nu för bersån en tynande tillvaro. Mer om det senare. Och vet du, nästa år, då tror jag att det blir nya tag med bersån igen.